Funderar ganska så mycket nu, vilket jag har gjort ganska länge och i omgångar...Men den här gången kan jag inte riktigt släppa taget. Jag undrar ofta om det ska va såhär, att livet går ut på det här...
Mina barn är det absolut BÄSTA i mitt liv, och jag är ingenting utan dom...All min lediga tid och mer därtill spenderar jag med dom, det kan vem som helst intyga...Och jag kan stolt skryta om det utan att låta märkvärdig!
Men att spendera livet med den man ska spendera livet med, och om man är ensam i det livet, vad gör man då..?
Vill inte bli för privat egentligen eller gå till attack mot någon, men ska det verkligen vara såhär...
Det känns som jag har gått här och väntat på att allt ska falla på plats hur länge som helst, att allt ska bli sådär lyckligt komplett. Att man ska ge och ta utan att känna sig utnyttjad eller tas för given...
Därav mina funderingar och tankar.
Jag hatar ingen människa, jag avskyr ingen människa, vill heller inte smutskasta någon
Det känns som jag har blivit lovad nåt, jag aldrig kommer få
Det känns som jag går och väntar på nåt som aldrig kommer att komma
Frågan är bara hur länge till jag orkar...
