Sitter och funderar över hur längesen det va jag träffade min syster...OJ!!! Så längesen va det...
Jag menar inget illa i detta inlägg, för jag hyser starka känslor för min syster, men jag har funderat på varför...
Träffade henne senast i oktober 08, hade precis fått veta att jag väntar barn...Sen har jag inte sett röken av henne....Jag har bjudit hit henne och sambon hennes, men hon har alltid lyckats va sjuk...
Jag har frågat om hon är ledig nåt i veckorna vilket hon inte är, men då det är lättast för mig att komma till henne...Aldrig ska det klaffa, och det är riktigt frustrerande!!
Hon är en väldigt älskad moster...eller var, för Alfons vet knappt vem hon är längre...
Hon är även fadder till Alfons och min älskade tärna....Hon är min syster, en viktig person i mitt liv....Hon ska bli moster igen, men inte på hela graviditeten har hon sett mig och magen utvecklas, delat mina tankar och funderingar, pratat som syskon ska, finnas till som syskon ska...
Vi som är hennes familj undrar om vi nu är det, för vi vet knappt vem hon är längre...Hur kan man bara "försvinna" bort från sin egen familj...Någon dag står vi där, förlorade i vår egen smärta och undrar va som gick fel...Livet är inte förevigt, vi är inte odödliga...Det är inte rätt att komma när allt är försent!
Jag ska skriva en kort berättelse om min kära syster...:
Lillasyster är minst i skaran, och den som kom till oss när hon va 7-8 år...Hon kanske känner att hon har några förlorade år på nacken, men har aldrig sagt nåt....Och som syskon vi är, har det alltid varit enkelt som små att acceptera varandra....Hon kom till oss med öppna armar, med mycket kärlek, och syskonskaran va hel...
Jag vet inte riktigt va hon fick gå igenom då hon inte bodde hos oss, hennes pappa hade tunga problem med alkohol...Men bara hon vet, och det kanske förblir hennes hemlighet.
Ibland undrar jag om det kan vara nåt i det förflutna som får henne att vara den människa hon är idag....
Vi systrar har väl haft en katt och råtta uppväxt, då vi är väldigt olika...Men kärleken har varit given, man kan vara olika och samtidigt älska...
Jag ser henne som en människa som alltid valt sin egen väg, många gånger utan att tänka och ofta hamnat i trubbel...
Valet av pojkvänner har ofta handlat om problem, då vi som är hennes familj har vakat över henne med alla våra vingar...Hon är ändå minstingen i familjen, och en väldigt speciell sådan...Vår lilla ängel...Och ofta har hon kommit förtvivlad och nere över ovänskap och otrohet...Vi har varit där, byggt upp henne igen från grunden, gjort henne hel....
Vart finns du nu, tänker du på oss?? Vem har valt DIN väg att gå?? Du själv eller någon annan....
Min lillasyster är en godtrogen tjej, tror gott om alla, gör allt för alla, så hon förlorar sig själv på vägen...Speciellt när det gäller falska människor och valet av pojkvänner...
Då lever hon bara för dom, och glömmer resten...
Men då hon hamnar i trubbel igen, tar vi som är hennes familj emot henne med öppna armar, helar henne, älskar henne och vårdar henne....
Efter ett tag försvinner hon , tyvärr samma väg som hon kom ifrån, om och om igen...
Det känns som om hon lever i en annan värld, i någon annans våld... Någon har tagit makten över henne och styr henne som en nickedocka...Hon är askungen, som dom elaka styr och ställer över...Spottar och fräser på, utnyttjar och hånar....
Vi är en familj som ser på från ett fönster och ingenting kan göra....Vi är hjälplösa, vi är förlorade...Vi vill hjälpa men får inte komma in...
Kan inte "askungen" få sitt lyckliga slut, med alla älskande människor runtomkring, och sin drömprins....Och bara få leva lyckligt i alla sina dagar....
