Mitt hjärta

Igår visade det sig att vara en stor dag för Alfons, stor och jobbig eftersom pappa-Peter fick åka in på csk efter ha känt sig sjuk under ett par dagar...Högra sidan började spöka och fingrar domnade av för att sedan va avdomnade under hela dagen. Jag körde in han omkring 11.30 och där fick han sedan stanna för att ta en massa prover som inte visade sig va alls så bra! När jag sedan skulle hämta barnen så frågade Alfons direkt va pappa var...såklart, jag förklarade det för honom då vi satte oss i bilen och han sjönk ihop totalt! När vi kom hem va han inte hungrig och la sig direkt i soffan... Efter många om och men satte vi oss i bilen för att åka och hälsa på, men Alfons va fortfarande låg... Peter mötte oss vid entrén, och med sig hade han ett droppställ, vilket i Alfons värld säkert såg hur sjukt ut som helst! Han va trött men glad att vi kom, och det blev ett sjujäkla kramkalas!! Peter va rörd till tårar då hans små gossar kom och livade upp kvällen, och efter ca 40 min skulle vi åka. Alfons hade först svårt att slita sig, ville inte alls att pappa skulle va va kvar på sjukhuset...såklart! Han kramade sig fast och sa att han älskar sin pappa, och då brast det för Peter som började gråta...Alfons började gråta, och där satt de två och kärleken fullkomligt osade om dom!! Men ack så svårt för Alfons att förstå, min lilla ängel!!!!! Hela vägen hem grät han, frågade varför, då sa han att han grät mest för att pappa grät...Det va jobbigt sa han... Tror inte Alfons har upplevt så många tårar från Peter under dessa år, en annan bölar ju var och varannan månad! Så det va ett stort ögonblick för honom... Idag väntar vi på att få hem pappa igen, hoppas hoppas!!! Kram