Jag blev så berörd av en sak som min make berättade härom kvällen, det satte sig i hjärtat, och det lär sitta där ett bra tag framöver...
En kille som han känner, umgås med en annan kille som blev lämnad av sin tjej för en annan...Tillsammans hade dom ett barn, som det blev en riktig vårdnadstvist om, killen kämpade in i det sista, men det bestämdes att barnet skulle stanna hos mamman...
En dag när den nya killen är hemma med barnet, händer det som inte får hända...
Killen är upptagen med nåt han tycker är viktigt, barnet är uttråkad och blir rastlös...
Killen blir arg, så rasandes arg, slår och slår och slår, tills allt tar slut...
Han slår ihjäl ett oskyldigt stackars barn!! Hur kan man???
Hur orkar man ta sig igenom nåt sånt fruktansvärt som förälder, och inte gå under själv..?
Var ifrån får man kraften att fortsätta..?
Jag kan inte förstå...Vad hade man gjort...
Det gör så ont i mitt mammahjärta att sånt överhuvud taget händer...Det gör så ont att jag knappt kan andas...
Jag känner bara sorg & ilska...
Hur kan man??
Det gör ont i hela mitt hjärta. Ett stackars oskyldigt litet barn som pockar på en vuxens uppmärksamhet. Jag blir så ledsen/arg när jag hör något sånt här. Faaaan, den nya killen borde fan inte få leva ett värdigt liv!!!!
SvaraRaderahar mamman lämnad den nya killen ?
SvaraRaderaOm jag nu va den riktige far, hade jag nog skickat den nye kille till sjukhuset med rätt så många brutna ben samt en hälsning från min son att aldrig komma i närheten igen.
Jag hoppas och tror att hon har lämnat honom, rättegången inleddes igår...
SvaraRaderaHar mest läst om det i tidningen nu efteråt...