Freijan

Jag har gått och grunnat på om jag ska kräka av mig lite för en stund, och tagit det stora beslutet att nu jävla gör jag det igen, så håll för ögonen för er som inte vill läsa men som ändå är dumma och gör det (nu har jag varnat er iaf.)

Ett flertal gånger har jag stött på mina underbart härliga släktingar när vi har varit och handlat, och hjärtat har blivit till en stor svart boll så hård och kall då dom har visat sitt usla beteende, blä spott och fräs på "dig"!!!
Det är en sak att du föralltid har klandrat mig för att allt är mitt fel pga av min blogg (kunde du inte kommit på nåt annat??)
Nåväl det va så uselt bara det, att bli anklagad på det viset, för att vårt släkte har bråkat i 100 år...Jag har liksom bara bloggat i över 1, men men kommer man inte på nåt annat får man greppa efter dom små halmstråna...

Tillbaka till själva kräket nu då, vi handlar på Maxi, och springer i princip nästan på varann....Jag tittar länge på dig, drar en smula på mina kalla smilband, men får noll reaktion i respons...Nåväl va kunde jag tro, du är ju som dom andra i det släktet! Men att din knähund till sambo höll på sjunka genom golvet, va ju riktigt illa, va faan har jag gjort honom...(och dig, egentligen??)
Jag är där med mina pojkar, dvs säga min man och mina 2 barn, och VAD HAR DOM GJORT?? Man kan ju ha lite förstånd innanför pannbenet och iaf hälsa på dom....Men då gör man det ännu värre för att bevisa vilka urusla människor man är, den ena kör näsan rakt upp i luften (tur det inte regnade och att vi va inomhus, kunde ju drunknat annars..)Den andra kör strutstricket, kör huvet i sanden....Ja jisses, jag säger då det...

Förra helgen stöter vi på varandra igen (ska det hålla på såhär??)
Jag gick bakom er, ni hade klister under fötterna och jag hade brått...Ni vände er om och fick se mig, hatobjektet nr 1...
Jag gjorde en "copycat", drog upp huvet i takhelvetet, tur jag va inomhus och inte utomhus fall i fall det hade vatt ösregn, kunde ju drunknat!
Mitt hjärta blev av isande isande IS, i samma ögonblick kände jag ilskan komma, och tanken slog mig: pratar dom med mig eller säger nåt förvandlas jag till en sprutande vulkan...Så det va tur att vi alla höll käften den dagen...

Jag har under hela tiden saknat en av dom, så förfärligt, så otroligt jävla mycket...Att en kväll skickade jag iväg ett sms till denna någon...
"Undrar om du vill träffas nån dag för att prata, vill att du ska veta att jag saknar dig och jag saknar ......"
Inget svar tillbaka, ingenting...
Ändå kan jag inte vara lika arg på dig som dom andra, för mina känslor för dig va äkta, vi fann nåt, det vet jag...Så hur mycket jag än äcklas av dom andra, kommer jag aldrig känna så för dig...
Du måtte nog fått ärva allt av din underbara mamma! Tur att nån gjorde det...

Så nu har jag kräkits färdigt, känns lite lättare nu (för mig iaf..)