Freijan

Den här kvällen går i "moderskänslor" och då tänker jag främst på min egen mamma, som inte kan ha haft det lätt med sin mamma...
Idag är det nämligen 1 år sen min mammas mamma dog, och jag kan inte låta bli att känna sorg, sorg för att min mamma aldrig fick chansen att lära känna sin mamma...
Det hugger i mitt mammahjärta nåt enormt!

Känslorna blir starkare då man har egna barn, och jag skulle hellre ta livet av mig själv än att göra mina barn illa..!
Tänk att medvetet bryta ner sitt barn, sitt eget kött och blod...Tänk att kalla sitt barn för fulaste glåpord, tänk att dag efter dag bara känna hur hatad man är...Tänk att få växa upp i det, i detta hat...
Och att under mer än halva sitt liv försöka få sin mammas kärlek, desperat och förtvivlad få sin egen mamma att älska...
Tänk att i mer än halva sitt liv jobba för en kärlek som aldrig ens fanns, eller aldrig ens kom...

Min mamma är en stark människa idag trots allt elände hon har fått gå igenom...
Jag vill många gånger tro att det är vi, hennes egna barn som tillslut fick henne att leva, som tillslut fick henne att uppleva sann kärlek!
Jag vill många gånger tro att det är vi som är meningen med livet, för idag har jag egna barn, och det är meningen med MITT liv...
Jag är ledsen att min mamma aldrig fick uppleva det själv, känna en mening från sin egen mamma, känna en trygghet, en puss på kinden eller en kram...
Jag är ledsen för att min mamma aldrig fick höra att hon va älskad av sin mamma, jag är så ledsen för allt det fina hon inte fick uppleva som barn...

Men mamma, du ska veta att du har gett DINA barn en otrolig massa KÄRLEK!
Och det har även gjort att vi har kunnat ge VÅRA barn lika mycket om inte mer, allt tack vare DIG!
Det du missade, gav du oss...Och det gör jätteont i mitt mammahjärta att du missade allt det där, men jag hoppas nånstans att du förstår hur mycket du har givit oss och fortfarande gör...För det kunde ju varit tvärtom...

Idag har du tänt ett ljus för din mamma, ett ljus av kärlek, för du är en människa av kärlek...Du säger att du älskar din mamma, att du tänker på henne ibland...
Detta bevisar verkligen att du ÄR en sann människa full av kärlek, trots att du aldrig som barn fick uppleva ett uns av allt det du ger idag...
Jag vet att du tänker på det sorgliga, att du aldrig fick säga hejdå, hålla i hennes hand när hon sakta somnade in...Jag vet att det gör ont, för att du har känslor, du känner kärlek...fortfarande...

Jag tände också ett ljus idag för din mamma, en mormor jag aldrig ens kände...För mig känns det hela lite enklare, det som gör mest ont i mig är allt du har gått miste om...Jag är mest ledsen för det du aldrig fick uppleva...
Men du ska även veta allt du har gjort för oss andra, vilken kärlek du har givit oss...Du skulle aldrig sjunka ner till den nivån och strunta i dina barn, och i det hela har du funnit det fina i allt du förlorade som barn, och istället gett till dina egna...
Det är tecken på ren och sann kärlek, allt du gick miste om gav du till dina egna...Det är stort, speciellt om du aldrig själv fick uppleva det när du behövde det som bäst...

Mamma, du har gjort ett bra jobb...Alla har vi svackor, och du har inte flera än oss andra...Din största ovän är ditt självförtroende, men det är inte så lustigt med tanke på allt du fått gå igenom...
Om du någon gång blir orolig i kropp och själ, ska du tänka på oss, dina egna, fråga dig själv vad som får oss att älska dig så mycket...
Svaret är enkelt: DIN KÄRLEK!

Jag kommer aldrig svika dig, det är du som har gjort mig till den människa jag är idag, det är du som har gett mig liv, det är tack vare dig jag lever!
Vilken gåva, vilken kärlek...Och du har mitt ord på, att om det kommer till den dagen, ska jag finnas där för dig, hålla dig hårt i handen, pussa dig på kinden, för det sista du ska känna i livet är KÄRLEK och trygghet...
Tills döden skiljer oss åt...

Jag älskar dig