Freijan

Jag är så lycklig men samtidigt en aning ledsen då min sida av släkten alltid vatt osams...
Hur mycket jag än vänder och vrider på allt, så blir jag INTE klokare...
Jag har alltid vatt den personen som vill väl, vill va alla till lags, tänker på alla andra innan mig själv...

Min uppväxt kan jag bara va nöjd med, eftersom det har gjort mig till den underbara människa jag är idag...
Min mamma har vatt ensam med 3 st barn, inte det lättaste, men hon fixade det...Och det hade det vatt många som INTE hade gjort...
Kan ju säga att min mamma hade en jävulsk uppväxt själv, och man hör ju ofta att man för det vidare till sina egna barn, men så långt sjönk hon aldrig och kommer aldrig att göra heller...
Visst att det har funnits vissa "problem" runt omkring oss, men med den släkten så är det inte konstigt!
Vi har alltid lyckats ta oss igenom alla hinder och alla stötar, mamma har blivit kallad för det mesta, och vi va hennes "jävla ungar", aldrig några namn där inte, vi va alltid hennes jävla ungar! Helt sjukt...
Men det blev "vardagsmat" för oss tillslut, vi blev vana vid fula namn, och vi tog oss igenom det oxå...

Kom ihåg när jag tog studenten och hela "ligan" va hembjudna, dom kom aldrig...Mamma hade ställt till med fest, och "ligan" va ett stenkast ifrån, men dom kom aldrig...Kan känna besvikelsen än idag, för oavsett hur mycket bråk det va så hoppades man alltid, och hoppet är ju det sista som lämnar en...
Fick höra att en av dom blivit påbackad av en bil, och kunde därför inte komma...
Det kan man ju förstå, så klok som jag är, tog jag en ros med mig till DOM för att beklaga händelsen, och det visar sig att den påkörda personen va pigg och glad, och va på benen! Det visades "bilmärken" på hennes ben, och visst hade det hänt men ändå...
Där satt hela ligan samlade och gjorde ingenting, jo dom hade trevligt och pratade och drack, men till oss ville dom inte komma...

Den där kvällen då jag fick stryk av min morfar, och en kompis försökte gå emellan och han fick sig också en näve, det är bland det värsta och pinsammaste jag vatt med om, mitt i byn, framför alla mina vänner fick jag stryk, och en av mina morbrödrar höll fast mig så jag inte skulle smita...
Jag va så rädd, 15 år var jag och jag trodde dom skulle slå ihjäl mig...
Jag lyckades slita mig för min kompis gick emellan, jag sprang och gömde mig, grät och det dunkade och sved på min kind...
Jag kunde gjort nåt den kvällen, kunde anmält, men gjorde det aldrig för jag skulle komma att skämmas för att det va min morfar och morbror som gjorde detta...
Dom slapp undan, och jag har aldrig pratat med morfar sen dess...
Jag minns att han kom till mina kusiner några år efter händelsen och jag va där, jag hörde hans röst, det högg i hjärtat, jag tittade aldrig upp utan gick min väg...Det va sista gången jag såg han, och han kan brinna i helvetet!

Kan bara tänka mig alla smällar min mamma måste ha fått stå ut med innan hon blev utkastad från sitt hem, hon kan inte haft det lätt...
Och hon har aldrig haft sina syskon vid hennes sida, alltid fått va ensam...
Idag är hon smutskastad föralltid för att hon har sagt vad hon tycker och tänker, men vad spelar det för roll, dom hade ju aldrig gillat henne ändå...
Jag har t o m fått inlägg som jag aldrig har publicerat ang min mamma, ren SKIT skrivet om henne, men vad vet DOM om henne egentligen?? Har dom levt MED henne, det har VI...Så vad som än skrivs, så känner VI, hennes barn henne BÄST...

För nåt år sen fick jag underbar kontakt med mina kusiner, men vad jag har förstått nu i efterhand så "får" dom inte umgås med mig längre...
Vad har jag gjort liksom..?
Fått höra allt ifrån att det är MITT fel, för att jag bloggar...Men vad ÄR då en blogg frågar jag den personen..?
Är det mitt bloggande det senaste året som har gjort en hel släkt ovänner dom senaste 50 åren..? Ganska långsökt och billig förklaring anser jag...
Men jag förstår den personen mycket väl, att göra som nån annan säger för att slippa höra glåpord...Kanske jag med hade valt den vägen också...
Hellre den vägen än att sluta höra av sig helt...

Jag vet att jag kommer få "skit" för det här inlägget, men MIN blogg handlar om MITT liv, MINA tankar, MINA minnen, bra som dåliga...Jag skriver för att lätta på hjärtat, för att lätta trycket i hjärnan, för det finns så många gamla "dåliga" saker som söker sig fram från det undermedvetna ibland...
Jag tänker inte be om ursäkt för mitt liv, tänker inte be om ursäkt för mina handlingar...Detta är MITT liv, MINA erfarenheter...
Vill man inte vara nära mig för det, då får man gå...Kan man inte vara mer rakryggad än så, att stå upp för vad man vill med sitt liv, då får man gå...
Vill man inte längre ses, för ens släkt bråkar och har gjort det i 50 år och kommer förmodligen göra det i 50 år till, då får man gå...
Vill man inte ändra på allt, försöka få ens avkomma att välja en "bättre" väg i livet än bråk, då får man gå...För kan man inte vara starkare än så, då får man VERKLIGEN gå...

Jag kommer skriva saker ibland som berör andra, för av nån anledning så har dom berört mig...Enda skillnaden är att jag skriver om det, aldrig några namn, men jag skriver om det...Jag kommer ta upp "gammalt" ibland, för det ploppar liksom upp, och då måste jag skriva...Jag har alltid gått den vägen, när det gäller känslor, jag har alltid varit en skrivande människa...Sån ÄR jag, och snälla, be mig inte sluta, eller be mig aldrig att välja utesluta saker eller vissa människor i mitt skrivande...För det kommer jag (förmodligen) aldrig göra...

"This Is My Life"