Freijan

Då va det dags igen att "spy" av sig lite dålig energi, som har hängt på axlarna i över en månad (och några år...) Och somvanligt är det en närstående som inte verkar ha en egen vilja, eller få ha en egen vilja...Vilket av det lär jag aldrig få veta, eftersom personen aldrig säger eller visar nåt överhuvudtaget...

När man tror att allt ska bli annorlunda efter en herrans massa år, och man tror definitivt att allt ska bli annorlunda när barnen kommer, och det visar sig att det INTE blir det, så blir man en smula besviken...
Det va annat när jag va liten och jag fick i stort sett klara mig med mamma och mina syskon, eftersom jag inte hade en pappa i närheten...
Men det har gjort mig till den (fantastiska) människa jag är idag! Så jag är inte det minsta bitter, tycker bara att det är synd...

Det jag har lovat mig själv, min man och mina barn är att ALLTID finnas där för dom, oavsett vad som än händer, kommer jag ALLTID finnas där...Jag skulle aldrig svika, aldrig försvinna, aldrig sjunka så lågt en människa kan...
Min familj är min luft, min näring, min livlina till allt här i världen, det är tack vare dom jag lever, tack vare dom jag är och få förbli lycklig...Det är tack vare dom jag somnar med ett leénde på läpparna, och få vakna upp och bara känna ren lycka...

Hur kan man ens fundera på att "försvinna" från en människas liv, utan anledning, utan förklaring, utan nåt...Och lämna det till ett barn som inte förstår, och på så vis låta denne klandra sig själv...Låta barnet växa upp med en ånger som bara bli större, med ett svek som sakta övergår till hat...Hur kan man göra nåt sånt...

Tänk hur livet kan vändas upp och ner, fortare än någonting annat, på inte ens en sekund...När många år av förtvivlan har tärt på en människa, så kan det i nästa ögonblick bara vända...fortare än fortast...
Man får den där chansen man inte trodde fanns, och intalar sig själv att man ska göra sitt BÄSTA för att läka den man har sårat, för att ösa den kärlek som har legat på is i flera år...

Va händer om man INTE tar den chansen...
Ingenting kan jag säga, och det är det som gör ont i mig...För jag är den där lilla flickan som blev lämnad, i en massa år av förtvivlan och ånger...
Jag är den där lilla flickan som gav DIG en chans att förklara, en chans att visa, en chans att läka mig...Men det gjorde du aldrig, inte tillräckligt i allafall...
Och jag kommer alltid att undra VARFÖR...

Nu är vi flera i familjen, och där trodde jag att "förvandlingen" skulle komma, ännu flera år efter det jag först hoppats på...Men här står vi nu och undrar, VARFÖR...
Vad är det som är VIKTIGARE än oss...Har du ingen egen vilja....Får du inte bestämma över ditt eget liv...Vill du inte, eller får du inte...

Vi är en hel familj som undrar...Så många chanser, så lite visat av dig...
Du lämnar bara en massa frågor i mitt huvud, aldrig några svar...Snart är det inte bara jag som undrar...
Du har DIN familj här, men du lever i en annan...I DIN familj, och den tillhör inte vi, det känns inte så i allafall...