Det hände mig nåt konstigt idag, jag träffade en kissemiss som påminde sjukt mycket om Smilla...
Donnan jag köper Cambridge av har en kisse, som jag träffa för första gången idag, och den kunde verkligen INTE slita sig! Den tvingade ner mig sittandes på golvet, den skulle upp i knäet, den skulle krypa in i alla mina hörn och kanter på kroppen, och den pussade alla mina 10 fingrar om och om igen...
En aning bekant känsla..?! Ehhh lite grann...
Har inte kunnat släppa den där mysiga känslan av en älskad liten kissemiss, som älskar en gränslöst, en söt liten vän som alltid möter upp en på morgonen, som alltid står i dörren och tittar med stora glada kärleksfulla ögon...Som alltid finns vid en sida, en sann följeslagare i vått och torrt...En kär liten "hemmavän" som är varm, fluffig och kärleksfull, som låter som en kärlekskrank gammal traktor i ens knä...
Det har gått ca 5 veckor sen Smilla lämnade oss, och fortfarande hör jag henne...
Jag hör henne knapra på sitt torrfoder, jag hör hennes tassar i trappan, och ibland tycks jag se hennes skugga...
Måste ändå få säga, i det stora hela, att hon är ju här på nåt vis...Vi har ju hennes aska i hyllan, och sen vi hämtade hem henne, känns det ändå "bra", och att man ibland tycks höra henne känns faktiskt helt ok...
Hon är ju faktiskt här...
Jag saknar en "hemmavän", jag saknar Smilla, men henne kan jag aldrig få tillbaks...
Men jag vill inte vara helt främmande av tanken på en ny vän...Kanske en dag när allting faller på plats...När det är MENINGEN, så kommer det att komma...
Nu ska jag snart sova, jobbet kallar imorgon...GODNATT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar