Ett erkännande...

Mycket har jag blivit kallad för i mitt liv, både på gott och ont...Men nu kan jag lägga ett helt nytt ord i min lista..."Kattmördare"...

Samma dag som jag får en akuttid till min underbara Smilla, så sjuk så sjuk, kör jag förbi Håkanryd för att komma ut på "Råbyvägen" så jag kan ta mig till Näsum...
Vad händer då tror ni..?

Som sagt, jag kör i 70 på en 70 väg, ganska så upprörd med tanke på, men vääääldigt koncentrerad på vägen, eftersom jag är så upprörd (ja ni förstår säkert va jag menar..)
Försöker få Smilla att höra att jag älskar henne, att jag finns där för henne, fast hon inte är "närvarande" på nåt vis...
Från ingenstans dyker den upp, den fina svartvita katten, som jag lyckas få ögonkontakt med, och det kändes som den sekunden va en evighet...Innan jag ens tänka broms, va den under bilen, under däcken, för att sen försvinna...Den söta söta katten, en sista sekund i livet, det sista den får se är mig, "kattmördaren"...

Hela mitt onda hjärta stannande upp, och jag saktade ner, titta i backspegeln, men ser ingenting...Tiden är knapp, jag hinner inte stanna, för stannar jag missar jag tiden för Smilla, kanske missar livet med Smilla...
Ledsen, förtvivlad, ont, det gör så ont...Jag tänker på Smilla, så sjuk så sjuk, jag tänker på den svartvita katten som jag just körde på, och den stackars familjen som senare kanske hittar sin katt, och hatar mig "kattmördaren" för resten av deras liv...
Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle köra ifrån ett påkört djur, men den dagen va jag så illa tvungen...förlåt!

Tänk va lustigt det hela blev, påväg till veterinären för att rädda min katt, min Smilla...Så händer detta, och jag undrar om det fanns nån mening i det...
Jag ser det såhär:

1. Jag hade kunnat stanna, och tro mig, jag ville stanna...Men va hade då hänt..?

2. Jag hade stannat, missat tiden totalt, Smilla kanske hade fått en tid senare under veckan, men inte överlevt, förmodligen inte överlevt eftersom hon va riktigt sjuk...

I det stora hela vet jag att jag gjorde rätt, det va bara så himla himla synd att en annan katt fick offra sitt liv för att min Smilla skulle få överleva, OM det nu va så...Jag vill tro att det va så, för jag vet att allt har en mening...
Precis som nu, när jag sitter här och skriver, ringer Smillas veterinär för att höra om Smilla mår bra...

Allt har sin mening gott folk...

OBS!!! Påväg hem, stannade jag för att titta efter den svartvita katten, men inga spår...Kändes för dumt att börja knacka dörr, för då hade det gått 2-3 timmar, och då skulle dom säkert bara anklaga mig för att jag hade bråttom eftersom jag va påväg till akuten...
Jag gjorde vad jag kunde, och jag hoppas att DU jättefina svartvita katt, har det bra där du är, och jag beklagar verkligen djupt...