Funderar...

Hur tänker en människa när man gör skillnad på barnen...

Att den ena får och inte den andra...

Jag kommer ALDRIG bli den människan, det LOVAR jag!

Blir bara så innerligt besviken, när man ger så mycket av sig själv och sin familj...Att man då inte kan ta vara på det som förälder...

Vi bor ändå en bit ifrån, och att inte kunna ta sig tid till det fina i livet, och istället rycka bort det ifrån sina axlar, det gör ONT i mig...

Att inte kunna erbjudas en hjälpande hand, ett tak över huvudet för ett par nätter...Det får mig att undra...

Hur kan man göra det till den ena, och inte den andra...

När slutade "jag" räknas som en i familjen..?

"Lite besviken.."