Lite otäckt....

Nu till lite spökligheter....

Jag har upplevt lite konstigheter i ett av våra rum, men det var efter ett tragiskt självmord inom familjen, så jag vet inte om jag bara va omskakad av själva händelsen, eller om det va på riktigt...

Jag har upplevt lite smålustiga saker i mitt liv, inte jättemånga men några få...

När jag va lite yngre, ca 13 år bodde vi i ett hus som gjorde en massa lustiga saker...! I våra sovrum på ovan, mitt och systers hade vi vindsluckor...Därinne hade vi ställt undan möbler vi inte behövde, i det här faller en liten byrå, som i den åldern va ganska så tung att bära....Så vi satte den precis innanför vindsluckan, och stängde till...På natten hör vi hur det kasar över hela golvet inifrån vindsluckan...Min syster blev så rädd så hon FLÖG raka vägen in till mig, och sov hos mig den natten...

På morgonen tittade vi...försiktigt försiktigt öppnade vi luckan, och byrån va BORTA!!!! Vi stack in våra huvud för att se efter, och det visar sig att byrån har flyttat på sig...Den stod så långt in den bara kunde, och där fick den sedan stå kan jag erkänna!!!

I samma hus kunde man ibland om natten höra barnskrik utifrån, och sen lät det som det sprang folk runt huset...Mitt i natten!! Vi va skiträdda...

Några år efter, då jag skriver en uppsats i skolan, forskar jag lite kring det....

Det visar sig att vi då bodde i ett så pass gammalt område, att förr i tiden när det föddes barn som dog i pesten som härjade, hade man inte "råd" till begravning, så man grävde ner sina barn huller om buller överallt...Därav barnskrik och fotsteg åratal efter...

Vad ska man tro..?

För ett par år sen, då vi spanade efter hus...skulle vi på en visning, allt va frid och fröjd tills vi står och plingar på dörren och benen fullkomligt låser sig....Jag får ingen luft, och Peter undrar va tusan jag pysslar med!

-Jag kan inte gå in i detta hus!!!

Men gör det ändå, och jag mår så FRUKTANSVÄRT pissdåligt, känns obehagligt till tusen, och jag kan svära på att det har hänt nåt jävulskt i detta hus...

Jag hade ståpäls från det att jag gick in, och nästan grät under husvisningen...

När jag snabbt sätter mig i bilen, försvinner ståpälsen och jag kan andas igen....

I detta hus, (som jag började skriva om...) är det ett av rummen, det äldsta rummet...Vårt hus är inte gammalt, byggt 1937...Sen är det utbyggt i början av 2000-talet...

Men nu va det ju i samband med ett självmord, så jag tror det va mina kalla kårar som spelade mig ett spratt...

Den natten som det hände, när en nära tog sitt liv....Minns jag att vi gick och la oss, röda och svullna i ögonen...Peter somnar snabbt helt utmattad av händelsen, men jag kan inte...

Helt plötligt tycker jag att det blir svinkallt i rummet, och jag skakar...Sekunder efter känns det precis som det är någon vid dörren, som står och tittar på oss...Tycker mig ser en skugga som sakta försvinner....Och den försvinner och tar det kalla med sig....

Sen har det inte hänt nåt, mer än att jag hyser STOR respekt för det rummet...

Men igår, då Alfons får för sig att han ser en som står vid dörren...i detta jäkla "spökrum"....får jag spader....Kan det va nåt ändå..?

Jag försöker ignorera vad han just sa, men så frågar han mig igen:

-Mamma, vem är han som står vid dörren och tittar på oss?

Visst att småbarn har livlig fantasi, och låtsaskompisar, men gissa om jag blev skiträdd?!

Kram