Och så kom tårarna...

Jag har under dom här 2 månader försökt beskriva känslan av "2-barnsförälder"...Själva känslan för nr 2, om det är någon skillnad osv osv....Jag gör ju definitivt ingen skillnad på de 2, då jag älskar dom mer än självaste livet, och jag skulle offra mig på fläcken om det så vore...Men....Och det finns ju alltid ett välkänt "men"....

Min kära vän Cissi ska snart få barn, vilken dag som helst nu... Hon har frågat lite ang nr 2, eftersom hon redan har en nr 1...
För det första så är man riktigt härdad mamma när 2:an anländer, finns inget eller ingen i hela världen som kan komma här och komma...Som med "ettan"...när alla tips om hur man ska vara eller göra fullkomligt trillar över en, och man vet varken om man ska skratta eller gråta!
Nu vet man, och visst är man väl tacksam för tips, men det skakar man oftast bort...Man vet bäst själv andra gången, och som jag gör: Följer mitt mammahjärta....Vad mitt mammahjärta säger- Det är rätt!!

Det va blandade känslor när Alvin (nr 2) kom till världen, va en baggis helt enkelt, och jag skulle kunna sätta mig i min silverbil och köra hem på studs..som om ingenting hade hänt!
Åkte hem dagen efter, och jag säger som jag har sagt säkert 100 ggr nu:

"Det känns inte att jag har fött barn, men det syns.."

Med Alfons grät jag konstant! Av lycka då alltså..Och tro nu inte att jag inte skulle va lycklig med nr 2., för det är jag, precis lika mycket!
Känslan är bara annorlunda...
I alla fall så lipade jag dag och natt, jag kunde inte sova, jag va tvungen att titta på han HELA tiden, och så grät jag, och grät och grät, FLODER!!!!!! Höll på så i flera månader, och frågade nån hur läget va...ja då kom tårarna igen..!

Den här gången har jag undrat var i helsike dom där förbannade tårarna från förr tagit vägen...Vad är jag för människa, har jag undrat..!
Jag sitter inte som den där lipigaste lipsillen som jag gjorde då...Vad är det för fel på mig, har jag frågat mig själv 1000 ggr!!

Visst att man inte har den där "liptiden" med alla sina barn, vore väl lustigt...och en aning tråkigt...
Man har ju fler att ta hand om...
Men sen är det den där "nya" känslan...När man blir mamma för första gången...Det ÄR speciellt! Precis som första graviditeten, som ÄR speciell!

Men idag kom dom...tårarna...på riktigt!!!! Jag har försökt locka fram dom, men icke..! Men idag kom dom, och det sprutade från mina bruna ögon, och när jag skriver detta nu så fylls dom av alla glädjetårar i världen!!!

Jag stod och lagade mat, Alvin nr 2 sitter nöjd och glad i babysittern...Följer varenda lilla rörelse jag gör...Jag spexar lite med stekspaden, och han flinar upp sig...Jag vänder mig om och säger: Titt ut!! Och han fullkomligt exploderar av lycka...
Till slut sätter jag mig på golvet, mitt emot...tittar på honom länge och väl....Och så kommer det, hans första "riktiga" ljud...

- Aaaahhhh....Daaaaaaa.....!!

Han blir så chockad över att munnen hans kan prata. så han bara fortsätter! Och glad blir han pojken, och jag lovar att hade han kunnat så hade han kramat mig just precis i det läget..!
Sen blir det tyst i några sekunder....Jag sitter kvar, vi tittar på varandra och han ler mot mig....Jag gråter!!!!
Och det tar aldrig slut....

Mamma älskar dig...