Dagen igår blev tung, men det va ändå väntat...
Smilla blev ju sjuk för ett par månader sen, sen har det hela tiden kommit tillbaks, medicin hit och medicin dit...Den lilla stackaren...
För en månad sen gjorde Näsum ett prov för FIP- bukhinneinflammation (som har dödlig utgång) men det visade negativt...Ett tag va vi lättade och kände hopp, men en månad senare blev hon sjuk igen, varken åt eller drack...Jag ringde Näsum i början på veckan, som då skrev ut tabletter mot anorexi!! Dom ville inte ens titta på henne, och då hade hon inte ätit på en vecka...
När jag igår skulle få i henne medicin, ligger hon på "sin" plats och jag går fram och försöker mata henne och hon har knappt nån ork alls...Jag ser att hon är törstig, så jag ställer vattenskålen nära henne, och när hon ska försöka dricka tappar hon hela tiden sitt söta huvud...
Jag får panik, ringer djursjukhuset i Hässleholm där dom gärna hade tagit emot henne omedelbart men dom hade sanering, och fick inte ta emot nåt djur överhuvudtaget!
Blir hänvisad till Kristianstad-Åhus djurklinik, ringer dit, och får åka dit på momangen!
Ringer Peter snabbt, han vill följa med, hämtar honom, och iväg...45 minuter senare är vi där...
Vi blir varmt omhändertagna, känner lugn och trygghet...Dom tar prover på Smilla, det röntgas och fixas...
Det konstateras då att hon HAR FIP, och tydligen haft hela tiden...Han säger att Smilla är döende och att hon är i slutfasen...Vi måste ta farväl av vår älskade lilla kisse...
Jag tar henne först i min famn, gråter och berättar hur mycket jag älskar henne, men att det nu va dags att släppa taget och säga hejdå...
Hon är lugnet själv i min famn, jag vaggar henne som en liten baby och pratar milt om fina minnen, jag gråter...Smilla tar till lite superkraft och slickar mig på handen, antar att det va hennes sätt att säga hejdå...
Lämnar över henne till Peter, och lämnar rummet...
15 minuter senare hämtar han mig, och vi går in tillsammans för att ta ett sista farväl, då är Smilla död...
Det va så hemskt men ändå skönt på nåt vis...Vi bäddade in henne i hennes filt, jag lutade mig ner och viskade i hennes öra att hon va så fin och så duktig, och att katthimlen nu är en ängel rikare...
Jag är tacksam att Peter va med henne ända in till slutet, han sa att det hela gick bra, att Smilla välkomnade döden på ett "bra" sätt...Det hela gick fort, hon fick först en spruta som hon fick somna av, när hon sedan sov, fick hon överdosen och då tog det ca 20 sekunder...
Vi lämnade henne där på bordet, inbäddad i hennes favoritfilt, och saknaden va TOTAL när vi gick därifrån med en tom bur...
Jag vill inte klandra någon, men att få ett andra utlåtande kan ibland va nyttigt, men det kan även rulla igång en massa i huvudet...
Dom i Kristianstad tycker som sagt att Näsum har skött det hela på ett dåligt sätt, ge Smilla mediciner, som egentligen bara har gjort hennes sjukdom värre...Hon har plågats...Och att inte ta in en katt som inte har ätit eller druckit på en vecka, är under alla kritik...Döm själva, jag vet att jag alltid varit nöjd med dom i Näsum, alla kan göra missbedömningar, man är inte mer än människa...Men vi ska prata med dom i vilket fall...
Jag tror inte Smilla har varit "arg" på oss för att vi har låtit henne vara kvar mycket längre än vad hon egentligen orkade, hon har varit så snäll, för säkert har hon vetat att slutet är nära, och att vi snart skulle ge henne resan till himlen...
Att vi tillslut skulle förstå, och låta henne gå...
Det är som jag sa till Peter efteråt i bilen igår, att Smilla lämnade oss för längesen...Hon visade oss ganska så tidigt att nåt va på tok, hon ville förbereda oss, så därför lät hon oss va, och hon va mest för sig själv den sista tiden...
När Smilla va frisk, va hon galet kärlekskrank, så kärlekskrank att man blev tokig ibland...Hon följde mig vart jag än gick, om jag så skulle in på toan, va hon ständigt min följeslagare...Hon sov alltid hos mig på natten, uppe i ansiktet, under täcket eller vid mina fötter, hon ville alltid vara i mitt knä, vara mig nära...
Men för ett par månader sen slutade hon med allt det där, då visste hon redan vad ödet hade att komma med, hon tog avstånd redan då, för att förbereda oss på att vi hade henne på lånad tid...Hon lämnade oss redan då...
Smilla, du kommer alltid vara saknad! Alltid vara fruktansvärt superälskad!!
Du lämnar ett stort tomrum efter dig, och du va så jättespeciell...
Alltid i våra hjärtan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar