Tankar och funderingar.....

Hahaha kan inte låta bli att känna mig lite skrattsjuk då jag tänker tillbaks på grav 1 och jämför den men grav 2....

Måste ju erkänna att det är skönare nu med nr 2, när inte folk lägger sig i så värst mycket! Annat va det med nr 1....hann ju knappt bli gravid förrän folk börja hojta vilt med vad jag skulle äta och inte, vad jag skulle göra och inte, vad jag skulle peta i mig och inte, vilka vitaminer jag skulle peta i mig och inte...Och råkade jag bara ha en liiiiten början till huvudvärk, skrek dom: HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING!!!!!!
Oj listan är lååååång med alla de puckade saker man fått höra...
Sen va det ju vikten på det, mina "kända" 30 kg....Helt plötsligt är det ju OK att fråga vikt, baraför att man är gravid??!! När jag vatt hos barnmorskan min, kunde telefonen ringa så fort jag tog första steget ut, HUR MYCKET HAR DU GÅTT UPP NU DÅ??!!
Kanske inte vore SÅ dumt att fråga HUR läget va annars.... Istället den här viktnojan alla går och bär på....SÅÅÅÅÅ boring!!!!!!
Ja, jämför man då och nu...vill jag kalla det lite för en "kallabalik"....

Nu däremot, lugna gatan.....För nu verkar folk veta att man redan har ett barn...Been there, done that.....man är en riktigt STOR erfarenhet rikare, och SKÖNT är ju det!!!!!
För en annan med, som tar det med ro....jag kan ha lite ont i huvet utan att ha havandeskapsförgiftning!! Jag äter mina vitaminer, äter i stort sett va tusan jag vill, gör va jag vill, så länge jag orkar det....jag lever MITT gravidliv UTAN en massa kommentarer, NAJS!!!!!!! Visst simmar det säkert runt en massa kommentarer ändå, men det är ingenting jag vet om isåfall, så länge jag slipper höra att....

Amningen är ett STORT exempel, då jag inte hade nåt stöd alls...Varken från bvc eller amningshjälpen...Jag va totalt värdelös i ögonen på folk! Kan ni tänka???? Och då kunde jag VERKLIGEN INTE amma!!!!! Allt började ju helt fel, då Alfons inte tog bröstet....Sen blev det sår och sprickor, så var gång jag tvingade han till mitt bröst slutade det med värsta blodbadet!! Han fick alltså blod in i munnen, och från mina öppna sår bara forsade det....Jag grät och Alfons grät!!!! Ändå skulle jag fortsätta!!!!! ALLA KAN AMMA sas det....BULLSHIT!!!!
Jag körde med fetvadd, jag masserade, åkte ut och in för mina mjölkstockningar med 40 graders feber, där det skulle masseras och TRYCKA fram en massa mjölk som INTE fanns!!!!
Jag tvingade mig själv att pumpa, men efter varje gång kom det mindre och mindre....
Då tog JAG det beslutet själv!! Fick höra en massa skit, men jag orkade bara inte....Jag blev deppig, jag ville inte mer, orkade inte mer.....Det gick SÅ långt att jag inte orkade vara en glad mamma....Helt sjukt, va LITE stöd man får!!!!

Jag fick börja på tabletter som skulle få mjölken min att sluta producera, men där fanns ju knappt nåt....men åt dom ändå, och fick istället spy flera dagar och drabbas av "plötsliga insomningar" som det stod på paketet....
MEN vilket BRA beslut, taget helt av mig själv!!!!! JAG blev världens lyckligaste mamma, och Alfons blev världens lyckligaste gosse, HÄRLIGT!!!!!!

Amningen skrämmer mig jättemycket den här gången....Jag är INTE rädd för att föda barn...Ändå tog det 32 timmar innan han ville titta ut, men det va aldrig direkt jobbigt....Gick sönder så pass mycket att det va på tal om operation, men klarade mig precis på håret...men sydd det blev jag, och inte så lite heller!!!!
Men det skrämmer mig inte!!!! Jag ser förlossningen som en "fin" gåva, man ger ett nytt liv!!!! Man får ett nytt liv!!!!! Och det överväger ALLT!!!!!! Det är det STÖRSTA och BÄSTA man gör här i livet, verkligen!!!
Men amningen...den skrämmer mig TOTALT!!!!!!!!