Berättelse ur det verkliga livet...

Hur va det när du va liten, hur fostrades du?? Ur min synvinkel måtte du ha gått igenom ett helvete...Och nu på "äldre" dar, vet jag inte om jag ska tycka synd om dig eller inte....Och det kommer jag förmodligen aldrig att få veta...Du är en väldigt nära person, men ändå inte...Vi är av samma kött och blod men ändå inte...

Här är en berättelse ur det verkliga livet, hur nåt så fint kan gå på tok för snett....

Det va i min barndom, du tror nog inte jag minns...men jag minns....Vissa ärr sätter sina spår, inte tydligt så nån kan se, men dom sitter där i mitt hjärta...Du har ärrat mitt hjärta, skadat en liten del av mitt hjärta...Hur kunde du?? Hur kunde du göra skillnad på oss?? Vi va ju bara barn, vi va ju bara små...Ok, jag va minst...Men hur kunde du??

Vi va hos dig ofta, jätteofta och du gjorde inget annat än trycka ner mig...Jag va så liten, och du trodde jag va för liten för att minnas....

Jag har ett speciellt minne som vid flera gånger upprepades tills den nådde gränsen, men det tyckte du bara va ännu roligare..Ditt ego växte, och jag såg att du mådde bra av det...jag däremot, mådde inte bra...inte bra alls....

Vi satt där vid matbordet, jag och min bror...Han orkade inte mer och fick gå från med en stor kram, och sen sa du hur mycket du älskar honom...Jag fick sitta kvar, fast jag va mätt....

Där satt du och tryckte ner mig, ett barn...Hur värdelös jag va för jag inte åt din goda mat...Tillslut kom tårarna, då jag trodde att du skulle ge med dig, men inte....Då fick jag höra ännu mer hur värdelös och ful jag va, dumma dumma fula flicka som inte vill äta min mat!!!!

Jag grät och grät, du tog tag om mitt huvud, höll fast och tryckte in maten...Du tryckte och tryckte, jag grät och grät....Fick knappt nån luft, och paniken kom tillsammans med kräket!!

Hur vill du att jag ska känna nu idag??? Du är gammal nu, och mycket sjuk...Men hur vill du att jag ska känna, känna för dig???

Jag känner ju inget, men ändå är jag ledsen, ledsen i mitt hjärta, ledsen i mitt ärr, ärret som du gav mig när jag va liten.....

Ledsamt att bara sitta här och låta dig dö, utan att jag ens vet vem du är, egentligen....

Drömde om dig inatt, det är därför jag skriver detta för att lätta på ärret i mitt hjärta...

Jag kan bara inte förstå!!!! Varför just jag??

En dag när vi skulle hem, gav du min bror en kram och sa högt och tydligt:

- Jag älskar dig, jag älskar bara dig!!!!!

Mig tog du inte ens i, utan gav mig en blick som kunde dödat mig på fläcken!

Men när jag väntade Alfons, kom du en dag hem till mig....Mitt hjärta hoppade upp ur halsgropen....Du sa knappt ett ljud, bara tittade på mig....För en kort sekund kunde jag nästan se lite kärlek i dina ögon, men jag vet inte....

Du började gråta och skaka....Jag visste inte va jag skulle göra, mer än att krama dig...Vågade jag?? Men jag kunde inget annat....Kände mig som den där lilla flickan på nytt, men en kram fick du och där satt vi ett tag och du grät i min famn....Varför??

Jag sprang på dig när Alfons va nyfödd, mitt hjärta började bulta...Ja, jag är rädd för dig...Inte så konstigt kanske...

Du tittade inte ens ner i vagnen, frågade inte hur det va eller om det va en pojke eller flicka där i min vagn....Det enda du gjorde va att ta ett grepp på min mage, och sa:

- Har du en kvar därinne eller???

Sen gick du.....

Livet är allt bra konstigt, jag har lärt mig att den "svåra" vägen här i livet har gett mig styrka...Jag hade en nära som slog mig en gång, han va full, han är och va alkoholist...Han slog mig utanför en pizzeria på fyllan när jag va 15 år, inför alla mina vänner....Varför, det vet jag inte...han tog väl första bästa...Har aldrig pratat med han sen dess, kommer aldrig att göra det heller....

Men jag har lärt mig mycket av den hårda uppväxten, att jag ALDRIG kommer bli en sån eller såna människor...Till skillnad från dom har jag en ENORM kärlek i mitt hjärta som jag vill ge, och kan ge...Och jag är tacksam! Tacksam för att den svåra vägen har lärt mig att granska mitt liv i tidig ålder...Jag va inte gammal då jag sa att jag ALDRIG kommer bli som dom, utan jag sa:

- Jag ska bli ALLT som dom aldrig blev....

Och det har jag blivit, och jag är stolt....För det finns inte en del av mitt hjärta som är av den kalla sorten, det är hur varmt som helst, och jag kommer föralltid att ge allt av mig själv till min man och mina barn...DOM har mitt hjärta i sina händer, jag har gett hela mig själv till dom, och det är det BÄSTA jag har gjort, för man får så OTROLIGT mycket tillbaka....Sånt jag aldrig fick känna som barn, men jag får känna det nu....Och på nåt konstigt vis, så va det värt väntan!!!!!