Du stod där framför mig med ditt fulaste leénde...det där överlägsna, som bara du har...det fulaste i världen! Kalla människa som du är, fy och blä!
Ännu en gång tryckte du ner mig, du har en konstig förmåga att trycka ner eller trampa på folk när dom redan ligger...
Sådär sjukligt överlägsen, en sån som mår så dåligt i sin egen värld, och då måste alla andra med få göra det...Du klarar inte av det själv, utan måste dra in alla, verkligen alla in i din sjuka värld...
Du kallar mig dum, du kallar mig falsk, du tycker att jag utnyttjar och spelar ett spel...Jag är en otacksam hynda, tänker bara på mig själv...Dom orden kastar du ur dig hela tiden, som om mitt ansikte vore ditt bollplank! All skit i världen tar jag, och du trampar och stampar om och om igen..
Men innerst inne tycker jag fortfarande om dig, den människa du verkligen är...Jag tycker synd om dig, om hela ditt dåvarnade och nuvarande liv...Kan inte hjäpa att ditt patetiska liv är så sorgligt! Ja det är så sorgligt att jag nästan gråter!! Varför...Jo för att nånstans därinne tycker jag om dig...för mitt hjärta är så starkt, av starkaste guld...
Detta vet du, och du vill ta detta hjärta, smutskasta det, ge det till grisarna eller ta det själv...Avundsjuka människa!!!
Hur kan du, hur kunde du??? Och nu står du där elaka kalla människa, med det fulaste leéndet och spottar på mig igen, och igen och igen....
DÅ reser jag mig äntligen upp och......!!!!!!!
Faan me, va jag tvungen att vakna nu??!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar