Tankar från ett telefonsamtal...

OBS: Detta inlägg framkommer från ett telefonsamtal från imorse, vill påpeka att detta inte handlar om mig eller min familj MEN man får som sagt lite tankar att virvla omkring....

Känner att jag måste blogga om det, för jag har burit på det hela dagen, och vill lätta trycket lite....

När man blir mamma, när man föder sitt barn, sitt hjärta...ja, då föder man samtidigt ut ett "dåligt" samvete....Man vill ju göra ALLT, man vill vara den där perfekta mamman, men man känner sig otillräcklig....Detta dras man med ett tag, men man lär sig att leva med det..

Jag hörde nånstans att när man blir mor eller farförälder, då har man all den där tiden som man inte fick som mamma själv att ta igen...Är det verkligen så???

Kan tycka att det osar lite skitsnack!! Mitt samtal från imorse gjorde mig riktigt upprörd, då det just handlar om mor-farföräldrar....En vän till mig som är så ledsen över att en person i fråga aldrig bryr sig, aldrig kommer och hälsar på, har aldrig frågat hur läget är (innan eller under graviditet). Helt sagt totalt ointresserad!!!! Det får MIG till att tappa hakan, då JAG som mor-farförälder kommer ta ALL min tid med mina barnbarn, det vet jag redan nu och det är fullständigt självklart!!!!

Jag kommer finnas som en hjälpande hand, då jag vet att man kan behöva en ibland...Stötta, finnas till, ringa och fråga hur man mår eller bara komma helt spontant med en fika i näven...Detta är en SJÄLVKLARHET!!!! Va tusan är det med er mor-farföräldrar som INTE tänker som jag!!!! Gaska upp er!!!!!

Ska man enbart träffas när någon i familjen fyller år, ja då kan man ju lika gärna strunta i att....Det är ju mer eller mindre under tvång!! Varför inte känna in i sitt hjärta, rannsaka sig själv, och göra nånting bra för en dag..? Tänk vad mycket detta kan ge....

Och barnbarnet/barnen....Vill ni överhuvudtaget att dom ska minnas er, ja då är det på tiden att få stortummen ut ur röven!!!! Bryr man sig inte under den första tiden, då är det ganska så kört kan jag säga...För det är under den första tiden dom verkligen "knyter" sina kontakter eller band med dom som dom tycker mest om eller ger mest av sig själv!!!!

Jag är nog mest upprörd för att detta har drabbat mig själv, min mormor & morfar har rent ut sagt "spottat" på mig sen jag föddes!!! Jag har ingen som helst kontakt med nån av dom idag, ENBART för att dom aldrig har brytt sig...Tycker inte ens om dom!!!! Min farmor & farfar lärde jag känna lite smått som liten, men sen kom en massa flyttar emellan och tillslut tappade jag och min far all kontakt....Jag vet att farmor & farfar betydde mycket för mig, jag har en massa roliga minnen av dom- tack och lov!!! Men jag fick aldrig vara där när dom dog, dom dog utan att jag fick säga farväl....Detta kan kännas tungt även idag...

Så från MIN mening, tycker jag att det är VIKTIGT att finnas där som mor-farförälder, man har e uppgift att fylla....Och vem tycker inte det är kul med barnbarn??? Jag längtar (nästan) redan..;-)

Och ta vara på era svärdöttrar, dom/vi finns ju där för att vi avgudar och älskar era söner!!!! Se inte det som ett hot, gör det inte omöjligt!!!! Släpp in oss...

När mina pojkar träffar sina flickvänner, det är deras val....Och om man kanske inte känner kärlek direkt, så tror jag att den växer fram....Man kan aldrig tvingas älska någon, men man kan ju för tusan visa lite mänsklighet!!!!!!

Och för er mor-farförälder, som sitter därhemma och surar för att ni inte får besök av barnbarnen...Tänk istället tvärtom! Lyft på arslet och hälsa på själv!! Jag tycker faktiskt att det är liite mer upp till er att höra av er, eller komma och hälsa på eller bjuda hem...

Annars lär ni därute få ett mycket ensamt liv som gammal.....