Det HÅRDA livet...Verkliga livet....

Jag föddes år 77, men jag skulle inte födas....Jag va inte välkommen, jag skulle tas bort....Men nu är jag här, livs levande tack vare min mamma!

Ibland funderar jag på detta, allt som finns omkring mig, min man, mina barn, min familj, mina vänner....Tänk allt detta skulle jag inte få uppleva egentligen....

Och att jag gör det idag, det känns overkligt på nåt vis...

Min mamma hade det inte lätt i sin ungdom, hon blev utkastad redan som 15 åring, hennes mamma och pappa ville inte ha henne längre...Sådär, ut på gatan tyckte dom...Som ett stycke dött kött man kastar till vilddjuren...Hon fick klara sig på egen hand, 15 år va hon....

Vad gör man som 15 åring, och hur hamnar man rätt här i livet som 15 åring..? Min mamma har alltid varit av den snälla sorten, och blivit totalt utnyttjad pga det....Hon hamnade snett tillslut och fick problem....När hon blev gravid första gången va hon 19 år, hon trodde att hon hittat rätt MEN ack så fel...Så fort graviditeten kom på tal, vände folk henne ryggen....Där fick hon stå, ensam rädd och invänta sitt första barn...Detta klarade hon, trots all skitsnack bakom hennes rygg och en familj som svek....

När hon sen träffade nästa man i hennes liv, och blev gravid igen...hände tyvärr samma sak! Allt återupprepade sig för henne åter igen....Allt brast, och bebisen i magen va inte välkommen in i detta liv, det skulle avbrytas omedelbart...

Det bokades tid åt mamma för abort, men i sista sekund tog hon sitt förnuft tillfånga, och tänkte: Jag fixar detta!! Jag måste fixa detta!! Hon lämnade kliniken, och stod återigen på egna ben med en bebis i magen...

Själv igen fick hon gå igenom förlossning nr 2, men detta gjorde henne stark, för en stund....

Mamma trillade in i fel umgänge så småningom, drogs till fel människor, in i spritens värld...Och om man tänker efter, så är det ju inte så lustigt...Mammas pappa, har ju vatt alkoholist sen tonåren, och detta har hon behövt växa upp med, tillsammans med knytnävar och annan skit...

Men barnen har alltid gjort henne till en starkare människa, hade aldrig klarat det utan oss har hon sagt många gånger....

När mamma träffade nästa man i hennes liv, blev allt frid och fröjd....Dom gifte sig, och fick ett "kärleksbarn", ett välkommet barn! Han blev en pappa för mig och min bror, och alla fann vi lugnet tillsammans...Vi fick känna på hur det va att få vara en "riktig" familj, vi gjorde allt som alla andra familjer gör tillsammans, och vi njöt!!! Vi delade detta tillsammans, vi va en familj....

Tills mamma blev gravid igen, men miste barnet i samband med förlossningen, nåt gick snett...Alla va vi förstörda, mest föräldrarna såklart....Då kom alkoholen in i vårt liv igen, tillsammans med ovänskap och skrik....Mamma skilde sig, tog med mig och min bror och flyttade....Lillasyster fick stanna....

Nu började ett riktigt tufft liv, mamma skulle komma igång ekonomiskt, och hon fick jobb men gjorde sig så illa, så hon kunde inte arbeta mer- någonsin! Försörja 2 barn, utan pappor och familj, va nog inte det lättaste...

Kom återigen in i fel umgängeskrets, och det hårda livet kom krypandes....Krypandes för att stanna, stanna i flera år framöver....

Jag kan inte klandra min mamma för att hon ibland hamnade snett, för i det stora hela så är det inte lätt att som 15 åring, bli vänd ryggen av sin familj, en alkoholist till far....Utkastad, rädd och ensam....

Men ibland kan det ändå komma över mig, att jag kommer på mig själv, att jag blir arg och besviken...Men innerst inne, förstår jag henne, samtidigt som en del av mig tycker det är jobbigt...jobbigt fortfarande...

Att hela tiden se sin mamma dras till fel personer och män, men att hon aldrig ville lyssna på oss....Hon blev arg, hon tyckte klart att hon gjorde rätt för det kändes rätt...just då....

Så småningom fick mamma en halvbra kontakt med sina 2 bröder, sin mamma och pappa...Men till vilken nytta då....Mamma har alltid varit det svarta fåret, fått all skit! Men hennes brödrar, har det alltid vatt tvärtom- gullebarnen....

Det märktes t o m av sig på oss, min bror va gullebarn, men jag va en sån man spottade på...jag va väl för lik mamma antar jag....Morfar slog mig som 15 åring, framför mina vänner....Förnedrande värre....Och en av mammas brödrar höll fast i mig, så jag inte skulle kunna springa ifrån! Trodde jag skulle dö den kvällen, bli ihjälslagen....

Och mormor har varit hemsk, alltid klankat ner på mig inför min bror, talat om hur värdelös och ful jag är....Och min bror bara skrattade åt mig!

Detta har han och jag pratat om idag, då han mår jättedåligt över sitt beteende som barn, men va visste han då..? (Jag förlät dig då, jag förlåter dig nu, SÅKLART!!)

Mamma träffade en man då vi va i tonåren, som verkade vara ok till en början....Men det sprack...Vi fick ibland stå ut med att se mammas blåmärken och smärta till frukosten, då hon hela tiden sa att hon trillat i trappen....

Jag förbjöds att äta, då jag fick tigga till mig mat hon olika kompisar....Tillslut va jag så undernärd så jag orkade inte gå till skolan....

Men det vändes, då mamma tog sitt förnuft till fånga och den lilla kraft hon hade, att fly tillsammans med oss, och bygga upp ett nytt liv...igen...

När min lillasyster va 8 år, kom hon till oss för att stanna...Det fanns "vissa" problem som inte tog stopp hos hennes far, då vi hämtade henne hem till oss....Vi va förenade, vi va samlade och detta kändes bra!!!

Nu på äldre da´r, så kan man se hur vår uppväxt har påverkat oss barn....Alla lever sitt eget, sorgligt nog mest utan varandra...Vi träffas väldigt sällan, men när vi väl gör det, känns det som igår....Visst hade jag önskat att kontakten och våra syskonband varit starkare, men vi fick tidigt välja våra egna vägar här i livet...Även att vi fanns där för varandra som små, har vi ändå dragits bort....bort från varandra, vilket är sorgligt men kanske inte så lustigt...

Som person idag, är jag försiktig...Kan vara snabb på att döma vid första kontakt, men vara lika snabb att ge personen en chans...Man har ju varit med om olika människors beteenden, därav har man väldigt svårt att komma någon nära idag....Men när jag väl gör detta, gör jag det av hela mitt hjärta...Och om någon gör mig illa, verkligen illa in på djupet...har dom tyvärr inget mer att hämta...Jag blir besviken lätt, aldrig arg men besviken...Och riktig besvikelse, följer mig ändå ner till graven...När jag älskar, så älskar jag med hela min kropp och själ!!! Jag ger mig själv till EN person, och det är min man jag har tänkt dela resten av mitt liv med....Och mina barn, INGEN annan känner MIG in på bara skinnet....Jag är en väldigt öppen person, men inte som en öppen bok...Jag kan bråka, visa känslor, prata bakom ryggen MEN försöker alltid hålla mig till sanning och stå för va jag sagt eller gjort...

Jag tror och vet att det alltid finns 2 versioner man måste lyssna på....Och kan inte riktigt förstå mig på personer som lyssnar på EN och sedan surar, utan att ta reda på sanningen....

Jag tror helhjärtat på "Så som du blir behandlad, behandlar du andra"...

Jag har idag blivit anklagad av en nära vän att vara en otacksam människa, bortskämd utnyttjare, en person som bara tänker på sig själv....Att jag är en falsk hycklerska, som inte gör annat än att pratar skit och mobbar andra....Ja listan är lång och ganska så tragisk....

Bortskämd har jag ALDRIG fått chansen att bli, förutom när Peter kom in i mitt liv, jag vann hans hjärta och även hans familjs hjärtan, och som även blev MIN familj....En familj som hjälper till och stöttar, när det gäller allt...Vi har fått mycket stöd, mycket kärlek och mycket hjälp....Synd att man ska bli kallad bortskämd då, när man för en gångsskull får uppleva va stöd innebär här i livet...

Att tänka på sig själv, tycker jag kan va ganska så självklart...Varför skulle man inte göra det...För att formulera det hela, så kan jag tänka på mig själv mer nu än i min barndom, vilket inte är så lustigt! Jag vill må bra, jag vill att min familj och mina kära ska få må bra...I att tänka på mig själv, ingår min familj...Då dom är mig och jag är dom, jag lever och andas genom dom, vi är en person....