Min pappa...

Jag vet inte hur många brev jag skrev till min pappa, och sen kastade...Kastade i ren förtvivlan och olycka, då verkligheten kom tillbaks och jag undrade: Varför jag??

Jag har växt upp utan min pappa, har aldrig haft en pappa...inte en riktig. En sån där stark person, som ska finnas vid ens sida när någon bråkar....En sån stor stark björn, som kastar upp sin dotter på ryggen och flyr ifrån hemska bestar!

Jag har aldrig haft turen och lyckan att få bo tillsammans med dig, aldrig fått chansen att få va en familj med dig...Jag vet inte hur detta känns....Under flera års tystnad då jag behövde dig som bäst, hörde jag ingenting...Du ringde en gång då jag låtsades sova, det va en höst, vinden va hård och det regnade...Jag kände på mig att det va du som ringde, men kommer aldrig att förstå hur jag kunde ha det på känn....Samtidigt när jag hörde min mamma säga: Hej! och sen ditt namn, förstod jag att nåt va på tok...Något eller någon fattades, någon va död....Mamma gick in till mig, för att se om jag va vaken men jag gjorde allt i min makt för att blunda så hårt och oskyldigt jag bara kunde....Jag ville inte prata, ville inte veta!

Mamma lämnade rummet, tog luren på nytt, jag hörde på hennes stämma att den dog för en stund....Nåt fattades, någon saknades, någon va död....Jag visste ju inget, men ändå brann det under mina slutna ögon...Det brann och sved, tårarna forsade och jag undrade: Vem??? Mitt hjärta höll på att brista, och andetagen höll på att kväva mig, fick ingen luft!! Mamma kom in i rummet, då satte jag mig upp och skrek: Mamma, vem är det som har dött?? Mamma snälla säg!!!! Mycket riktigt, någon hade dött....Min farfar hade dött...

Farfars död verkade ta hårt på min pappa, vi pratade inte efter det, fick inte ens veta när begravningen skulle äga rum, fick inte ta farväl mer än i min ensamhet och förtvivlan...En sak jag aldrig kommer glömma är när jag va med min syster hos hennes pappa. Nu hör saken till att min pappa och hennes pappa bor nära varandra, så jag skulle på nåt smart sätt få kontakt med någon av mina, för att få veta hur allt låg till....Jag minns att jag ringde min farbror, vet inte varför jag valde just han, men oklok tonåring som man va, och inte pratat med min far på flera år...ville jag helt enkelt inte riva upp något...tror jag. Jag slog numret, och hörde en tagen röst på andra sidan luren....Min farbror sa att farmor låg inför döden, och att dom alla skulle samlas...Hade inte tid att prata, sen la vi på....Jag sprang ut i skogen den dagen, förtvivlad och olycklig, och min lillasysters pappa fick hämta mig därute nånstans, och bära mig tillbaka....Kom ihåg vad mina tankar for fram och tillbaks, och jag tänkte: Är hon död nu..?

Nån vecka efter vi hade kommit hem till mamma igen, fick jag ett brev på posten....Från lillasysters pappa, däri låg en dödsannons...Farmor va död...Nåt år efter åkte jag och en vän upp till pappas trakter, för att jag ville lägga blommor på gravarna, ville ta farväl av min älskade farfar och farmor...Pratade med en ansvarig på kyrkogården, då jag fick veta att dom båda låg i minneslunden...Jag satte mig ner, hittade en fin plats, tände ett ljus, la rosorna där det stod: Jag älskar dig farfar, Jag älskar dig farmor...Jag grät, jag skakade, jag va förtvivlad men jag kände även lugnet...Jag fick ta farväl, och det va det viktigaste...Efter det sa jag till min vän: Kör mig till pappa! Vi körde dit, regnet öste ner...Väl framme, parkerade vi så bra att vi såg rakt in i huset...Jag fick se min pappa efter flera år, och jag fick även se hans nya familj....Då bestämde jag mig för att åka hem till MIN familj istället, och det va precis va vi gjorde....

År 2000, 23 år gammal hade jag inte pratat med pappa på nästan 10 år...I mitt nya tänkande, i mitt mogna tänkande på framtiden och kommande barn....beslöt jag mig för att ge det hela en chans...Jag ville ju att mina barn skulle ha en morfar, jag ville ju inte att dom skulle få samma bild som jag hade av min....Så jag satte mig ner och skrev, som så många gånger förr....men den här gången kastade jag inte brevet...Jag gick med bestämda steg, köpte ett frimärke och la det i brevlådan...Utan en tvekan i min kropp, så la jag det där....

En vecka senare, efter jag slutat jobba, höll jag i ett brev med en handstil jag väl kände igen....Hjärtat bultade, jag stod där pall....Sekunden efter satt jag i min trapp, med uppslitet brev och läste...(synd bara att jag inte har det kvar.) Det stod att du hade saknat mig, och tänkt på mig varje dag...men inte vågat höra av dig, och du va överväldigad att jag nu gjorde det...Du ville se mig, hålla om mig, och krama om mig efter alla förlorade år som gått till spillo...En vecka senare va jag där hos dig, i din famn...Och du höll om mig länge länge, och jag kände hur ditt hjärta bultade....I den sekunden förstod jag att du va lycklig!!